It's up for grabs nooowww! THOMAS!!!


Inför den sista matchen 1989 mot Liverpool på Anfield.

1989 var ett klassiskt år av flera anledningar. Det som sitter kvar främst är dock vinsten av ligatiteln, en ligatitel som i praktiken var vunnen av Liverpool, men som till slut hamnade i Arsenals händer. Jag tänkte berätta lite om den där magiska kvällen den 26 maj år 1989. Arsenal hade inte vunnit ligan på hela arton år och sedan '86 så var George Graham tränare för laget. Graham - tidigare arsenalspelare - som senare skulle få en väldigt lyckosam karriär som arsenaltränare. Han vann ligacupen första året som tränare efter att ha besegrat Liverpool. Liverpool som enligt många var världens bästa lag under hela åttiotalet. Liverpool hade spelare som Ian Rush, John Aldridge och John Barnes (på senare hälften av 80-talet), medan Graham satsade på unga talanger före äldre spelare. En typisk light-version av Wenger. Liverpool dominerade hela fotbollsvärlden och vann dubbeln hit och dit samt flera europatitlar. Men år 1989 (samma år som läktarkatastrofen) så vanns inte ligan av Liverpool som alla trodde. Liverpool hade sedan 1986 inte släppt in två mål på hemmaplan och ledde ligan med tre poäng och bättre målskillnad inför den absolut sista omgången mot Arsenal. Liverpool hade redan tagit ut segern i förskott.

Läktarna kokade inför matchen och alla verkade redan fira. Arsenal hade en backlinje beståendes av fem backar och Graham valde att starta med en helt orutinerad spelare (vars namn jag tyvärr glömt) framför en ordinarie man som haft en formsvacka. Graham såg ut att satsa defensivt istället för offensivt på en dag då vi behövde två mål. Det fanns verkligen ingen som trodde någonting annat än att Liverpool skulle gå segrande ur striden. Sympatierna hos alla förutom arsenalfansen låg även hos Liverpool som förtjänade att ta dubbeln samt för den hemska läktarkatastrofen. Men alla var redan inställda på det. Att släppa in två mål första gången på tre år skulle inte kunna hända, inte ens i ett paralellt universum. Matchen började och både Liverpool och Arsenal hade chanser framåt, men istället gick man ut till halvtidsvila med 0-0. Vad Graham sade till sina män har jag ingen aning om, men när andra halvlek startade och liverpoolfansen sjöng så rivstartade Arsenal och Alan Smith som senare skulle bli ligans skyttekung nickade in 1-0 till Arsenal på en hörna.

Men 1-0 skulle inte ett lag som Liverpool tappa och ingen trodde någonting annat. Resultatet höll sig länge, kanske alldeles för länge, men faktum kvarstår att alla liverpoolfans- ledare och spelare gratulerade varandra när de sista sekunderna tickade förbi. Det var bara en halvminut kvar av matchen när Lee Dixon skjuter en långboll (väldigt lik den Fabregas passade till Bendtner i matchen mot Dynamo Kiev) som finner Smith som snabbt passar vidare den till Thomas. En Thomas som ser ut att sjabbla bort bollen medan han springer mot målet men lyckas i den exakt sista millisekunden peta in den till vänster om målvakten och titeln är säkrad. Alla liverpoolspelare- ledare och fans är chockade och ser på när alla arsenalfans och spelare blir euforiska av glädje. Arsenalklacken överröstar en enormt tyst liverpoolpublik som känner sig rånade på titeln. Det man fick se finns det inga rejäla ord att beskriva. Nu är jag så pass ung så jag aldrig såg den matchen när den spelades, men som tur var så finns det någonting som kallas television och jag har på senare da'r sett den matchen om och om igen. En match som betydde så mycket, så himla mycket. Kommentatorns ord är idag i arsenalmun klassiska:


"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, it's up for grabs noowww!! THOMAS!!!  "





Thomas gör 2-0 i den sista sekunden av matchen.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Det är en match som borde vara obligatorisk att se om man är eller vill bli arsenalsupporter, utan tvekan. Jag är villig att säga att den dagen var vändningen och början på någonting stort för Arsenal. Efter den titeln så har Arsenal vunnit fyra ligatitlar till och medans vi inte är i närheten av Manchester Uniteds och Liverpools 18 ligatitlar så kan vi vara riktigt nöjda med att vara tvåa/trea. Ett bevis för att Arsenal är ett klassiskt (historiskt) lag.

Men nu får vi blicka framåt. Vi får resa tillbaka till 2009 och vi får framför allt inte leva på gamla meriter. Wenger har blivit kritiserad hela säsongen och Dixon har tydligen blivit arg och sagt följande:


'Yes, we have gone four seasons without a trophy and have been off the pace in the Premier League this season, which is Wenger's trophy priority, but he is as frustrated as anyone else. The balance in the team is not quite right and now Andrey Arshavin has come in, that gives them another attacking option which can only be a good thing. He feels the frustration just like anyone else, he has produced one of the best training grounds in the world, one of the best stadiums in the world and some of the most attractive football ever been played. And people still just say 'we haven't won anything'. They just have to be a bit more patient."



Dixon är en intelligent man, men det han säger har sagts förut och vi har hört det förut. Naturligtvis vill han försvara Wenger, men nu är inte jag en av dem som kritiserar Wenger så pass mycket att jag tycker att han borde stå till svars för alla titlar vi inte vunnit under de fyra säsongerna vi varit titellösa. Det har varit så mycket annat att kritisera, men som vanligt så är det managern som blir halshuggen i media och media påverkar oss så pass mycket i dagens samhälle så jag själv blir mörkrädd. Jag tänker inte gå in på samhällets brister, men plattformen för total idiotimedia (om man så ska kalla det) är en av dessa. Om tidningar och tv inte skulle funnits skulle Wenger inte bli lika kritiserad som han blev nu, men naturligtvis får han stå till svars för det han gjort fel, det ska vi inte glömma. Samtidigt är inte allting hans fel. Genom att säga att allting är hans fel skyller man det på någonting enkelt. En enkel bortförklaring för de som vill skylla på någon eller någonting. Istället borde man lägga fokus på vad som egentligen gått fel och vad man kunde ha gjort bättre och se till att förbättra det. Vad det är kan vi ta en annan gång.

Sist men inte minst så säger Almunia att han vill spela fotboll ända tills han inte orkar längre. Han säger även att han inte vill avsluta sin karriär i Spanien som de flesta andra spanskar vill. Något som indikerar hans enormt stora vilja att bli engelsk medborgare. Hur som helst säger han:


"I believe that every Spanish footballer that is playing in The Premier League harbours the ambition to return to Spain one day, but I don’t know if it is to play [or just to retire]. One thing is for sure: personally I want to keep on enjoying myself playing high level football for as long as my body allows me to.”



Vi kommer behålla Almunia i något år till, så vi får helt enkelt hoppas att han håller lika bra klass som han gjort i år. Han har varit en av de bästa arsenalspelarna i år och det kan ingen säga emot. Nu får vi vänta på den sista matchen mot Stoke innan vi utvärderar säsongen som gått. Tills dess!


Almunia vill visst stanna kvar i England tills han dör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0