Fabregas och Diaby i fokus + den ständigt återkommande pessimismen!

Fabregas blir hyllad av alla just nu - även Vermaelen!

God
dag! Ännu en dag på detta år har snart rusat förbi och nu återstår det mindre än två dagar tills vi hoppar in i ett spännande och nytt 2010! Vad 2010 kan föra med sig tar vi någon annan dag, för idag kommer ni få läsa lite om Fabregas, lite om VM, lite om Diaby och lite annat smått & gott!

Vi kan väl direkt börja med att upplysa er alla om att ett återkomstdatum har satts på Fabregas och det är 11 januari som gäller. Han missar med största sannolikhet hemmamatchen mot Everton (9/1), men är med lika stor sannolikhet spelklar tills mötet mot Bolton (17/1). Som de flesta redan läst så verkar Vermaelen inte kunna sluta hylla lagkaptenen och säger bl.a följande om Fabregas:


He is the best midfielder I have played alongside. He's really smart in his game and in training if you play against him he's really difficult to defend against because I think he has eyes in the back of his head. He sees everything. He is a good captain too. He has a lot of qualities in football and I think that’s important for a captain. He talks in the dressing room, not too much but just enough.


Ja, ingen kan ta ifrån honom hans prestation i söndags och Vermaelen är bara en av flera som betonat vilken oerhörd insats han gjorde. En spelare som på onsdag kommer få möta sitt "gamla" lag, eller rättare sagt det lag han var utlånad till förra säsongen är ingen annan än Traoré och han har sagt följande om Portsmouth och Fabregas viktiga roll i laget:


It is going to be a tough task for us [the match against Portsmouth]. And we know that Cesc is so important to us. He's our captain, but he is also more than that because he is our playmaker. But we know now that we have to win all our games if we are to take the title.


Han nämner det inte så konkret som jag hade hoppats på, men han touchar ämnet åtminstone. Det jag pratar om är ett Arsenal utan Fabregas. Fabregas är och kommer förbli vår kapten, vår spelfördelare och vår spelmotor, men vi kan inte ligga och dö ifall Fabregas skulle bli/blir skadad. Nu hade vi tur att det inte var en långtidsskada, men även om det hade varit en sådan så gäller det att inte ge upp. Ett perfekt exempel på det är förra årets säsong då Fabregas blev borta hela tre månader. Jag har nog aldrig upplevt en sådan pessimism bland supportrar tidigare och jag var rädd att även spelarna skulle ta vid av Fabregas skada på ett psykiskt sätt, men istället för att gräma sig över förlusten av lagets viktigaste spelare så visade de hjärta och kämpade minst lika mycket och lika bra som när man hade haft Fabregas på plan. Det slutade med att vi blev oslagbara i hela 23 matcher (tror jag det var!) och det är väldigt många matcher. Trots att mycket var präglat av likaresultat, så förlorade vi inte.

Fabregas skada kunde kostat oss fjärdeplatsen, men vi kom tillbaka starkare än någonsin!

Ett liknande fall där spelarna faktiskt vikit ner sig efter en långtidsskada är 07/08 då Eduardo skadade sig i matchen mot Birmingham. Det finns många - inklusive jag - som anser att det är i den matchen vi förlorade PL-titeln. Poängmässigt förlorade vi två poäng, men det var på det psykiska planet vi förlorade mest. Efter den matchen var spelarna inte sig lika. Nu hade man för visso fått erfara en hemsk skada och sett på hur Eduardos ben rent ut sagt brytits av på mitten, men trots det så skulle man visat upp samma kämpaglöd som laget gjorde ett år senare. Då kunde de gått vägen.

Vi har tidigare fått erfara hur det här unga laget gett upp alldeles för enkelt och mycket har berott på bristande mentalitet i laget. Mycket har berott på att det här laget saknat självförtroende. Därför är det även väldigt viktigt att gång på gång poängtera hur viktig en eventuell titel skulle vara för laget. Så fort det här laget vinner en titel kan jag lova er alla att fler kommer börja ramla in. Det här laget måste få självbekräftelse, de måste få det faktum att de är ett bra lag som kan vinna titlar bekräftat. Ännu så har de inte fått det, men jag hoppas innerligt att det förändras den här säsongen. Till och med en titel som FA-cupen skulle betyda enormt mycket för ett lag som detta. Men ... vi kan bara vänta och se.

Med anknytning till de förra styckena vill jag här hylla en arsenalspelare, nämligen Diaby. Diaby har under 00-talet varit en av de mest kritiserade arsenalspelarna och trots att han gång på gång kämpat mot skador, kritik, petningar och i vissa sällsynta fall burop, så har han kommit tillbaka starkare varenda gång. Diaby har ett psyke som väldigt få andra spelare har, någonting som inte minst bekräftades i somras då han istället för en skön semester på ett soligt ställe hyrde in en personlig tränare och kämpade för att komma tillbaka bättre, kraftigare och snabbare.

Diaby - en spelare som förtjänar ett bättre öde!

Diaby har inte varit den bästa spelaren vi haft och jag erkänner själv att även jag kritiserat honom väldigt hårt och det är så klart helt naturligt att vissa spelare får kritik från supportrar, men i Diabys fall så har kritiken aldrig tagit stopp. Detta samtidigt som han år efter år tampats med återkommande skador. Samtidigt ligger det en sanning i att vi mycket väl kunde försett oss med en bättre spelare om vi sålt Diaby, men Wenger valde att stå vid Diabys sida hela tiden och ge honom chans efter chans. Den här säsongen har vi sett få prov på en helt annan Diaby. Han har fortfarande en lång väg kvar att gå, men trots att han inte fått överdrivet många chanser har han den här säsongen gjort flera insatser som varit riktigt bra och på sistone har han till och med dominerat mittfältet med sitt Vieira-liknande spel. Vi kan inte dra några slutsatser, men gällande Diaby kan vi äntligen vara mer optimistiska än vi någonsin varit. Trots att han fått känna på småskador även i år så verkar det som om Diaby är på en rejäl uppgång. Något som inte minst bekräftas av honom själv:


Since my arrival four years ago I have picked up physical knocks. This season I am playing a lot and I have got enormous confidence in myself. Also the tactical system of the team, 4-3-3, suits me perfectly. I'm developing in this role and I'm blossoming. I'm not surprised (by my success). I knew that it would come when I sorted out all my physical problems. I asked myself questions because they were really hard times to live. I started to have enough of football and getting injured all the time. I wanted to stop, to give everything up. But I hung on. I worked a lot and now I am getting rewarded.


Där har ni ett bevis på vilket otroligt psyke han haft alla dessa år. Det må inte vara världens bästa eller mest häpnadsväckande, men kom inte och säg att Diaby har ett svagt psyke, för då är ni verkligen ute på hal is.

Förutom
att spela så bra som möjligt siktar Diaby på en VM-plats, någonting som även Denilson gör:


It is my dream to play in the World Cup and get the opportunity to play for Brazil. I was speaking about it last week to Brazilian TV and I said to them that all I am doing is working for my team - Arsenal. Arsenal pay me, they respect me, and if I can do well here, and stay in the team, score goals, then I know the opportunity will come with Brazil. I dream to be at the World Cup, but I haven't heard anything at all about it. 

That would be perfect [a final between Brazil and England], because I feel a little bit English now. Since first watching the Arsenal team of Vieira, Bergkamp, Henry and Pires in about 2002 I have wanted to play in England, so I'm very happy to be here and I would like to be here a long time.



Jag
skulle klassa både Diabys och Denilsons chanser till en VM-plats som minimala, men långt ifrån omöjliga. Om Diaby spelar lika bra som han gjort de senaste matcherna (vilket ioförsig låter osannolikt) så kan det mycket väl bära av till VM för honom. Denilsons chanser ser jag dock som ännu mindre än Diabys. Han kommer få sin chans i framtiden, det är jag helt säker på, men han kan ännu inte konkurrera med mittfältare som dessa.

Inte nog med att både Laporta och Barcelonas spelare drar i Fabregas så har nu även den kända spanska blaskan Marca gett sig på ett försök att "tyda" om Fabregas kommer lämna Arsenal. Ta och läs den här artikeln/intervjun. Vilket jävla skämt.

Fabregas intygar ännu en gång att han älskar Arsenal!

Så, sist men inte minst tänkte jag ta upp den återkommande pessimismen bland supportrar. Idag läste jag en mycket intressant artikel skriven av en arsenalsupporter som hållt på Arsenal ett bra tag. Jag rekommenderar er alla att läsa följande krönika med titeln Is It Time Arsenal Fans Grew Up? Den behandlar temat supporterkultur och den återkommande pessimismen bland just arsenalsupportrar. Detta med tanke på alla år vi gått titellösa. Han skriver väldigt bra om det rådande läget och trots att jag inte håller med honom till 100 % finns det mycket att ta lärdom av. Bl.a hans tre "gyllene regler", nämligen följande:

  • It is ultimately the manager who will decide what is best for the team, not You.

  • There will be many teams competing for the same trophy, and there are 101 factors that ultimately decide who wins.

  • Come next season, the previous season will be nothing but a statistic.

, vad i hela världen vill jag säga med detta? Jo, även jag vill poängtera den återkommande pessimismen bland oss arsenalsupportrar. Ända sedan jag startade den här bloggen för snart ett år sedan har jag aldrig fått erfara så mycket pessimism bland kommentarerna då vi spelade lika mot Burnley. Det såg till och med bättre ut när vi förlorade mot Manchester United och Manchester City. Samtidigt som man får ta hänsyn till olika faktorer (hur bra laget spelade, vad som hände i matchen m.m) så vill jag komma fram till att kommentarerna efter matchen mot Burnley urartade. Jag tänker inte peka ut någon speciell och jag kan heller inte memorera namn så bra, så det är onödigt på flera vis, men när jag läste kommentarerna den kvällen blev jag ursinnig, vilket även märktes.

Det pratades om att det här laget aldrig kommer att vinna, att vi måste köpa in tusentals spelare, att Wenger ska avgå och mycket mycket mer. Då får vi ända komma ihåg att vi fick med oss en poäng från en svår bortamatch som knappt var vunnen på förhand. Men ända sedan vi gått tittellösa har det här blivit ett allmänt fenomen på olika bloggar, forum och hemsidor. Detta på grund av avsaknaden av titlar.

Samtidigt som jag förstår väldigt många människor som skriver i stundens hetta så kan jag inte låta bli att bli aningen irriterad över den återkommande pessimismen. Arsenal är knappast ett lag som skulle kunna gå igenom en hel liga utan formsvackor och förluster och det är helt enkelt något som vi mer eller mindre måste förvänta oss redan inför en säsong. Dessutom har vi aldrig varit borta från titelstriden den här säsongen. Vissa säger att vi åkte ur titelstriden när Chelsea vann över oss, men det är ju inte sant. Det är bara att se på tabellen idag där vi är en poäng bakom Chelsea vid två vinster från våran sida.

Arsenal har inte vunnit en enda större titel (exkluderar Emirates Cup och liknande) sen FA-cupen 2005 då Vieira avgjorde med en iskall straff. Ända sedan dess har vi säsong efter säsong fått nöja oss med fjärde- och tredjeplatser i ligan och som bäst kvarts- och semifinaler i Champions League. Det ska inte vara acceptabelt för en klubb som Arsenal och det är även därför jag förstår varför så många supportrar väljer att vara pessimister snarare än optimister. Samtidigt får man komma ihåg vilka vitala faktorer som väger in i allt detta. Arsenal har tappat sin ryggrad, har tappat sina bästa spelare och har sedan 2006 fått bygga upp ett helt nytt lag från grunden. Samtidigt har man år efter år fått kämpa sig igenom säsonger med i vissa fall brutalt många spelare på skadelistan och oftast de allra viktigaste pjäserna. Lägg där till att klubben flyttat till en ny arena och ändå lyckats hålla sig kvar i den absoluta toppen år efter år. Det är inte många lag som klarar av det och det är någonting vi borde vara stolta över.

Vår nuvarande lagkapten deppar efter ännu en förlust. Förluster som blivit allt fler och smärtsammare på senare år.

Precis som Wenger sade inför den här säsongen så är det 09/10 och 10/11 som ska bli Arsenals två gyllene säsonger. 09/10 är långt ifrån över än, men redan nu finns det en stor skara supportrar som anser sig vara säkra på att Arsenal missar en titel. Jag tänker inte vara sämre än dem och kan själv erkänna att jag inte trott på Arsenal varenda sekund den här säsongen, men jag har åtminstone alltid hållit mig optimistisk i mitt tänkande, för jag har vetat att det här laget kan komma tillbaka bättre och starkare efter varje motgång de fått erfara.

Jag har lärt mig att jag inte kan kräva att alla supportrar skall vara optimistiska och vara vid fullt medvetande efter dåliga matcher och förluster. Det är snarare rätt att vara arg och ilsken efter dåliga matcher, det visar bara att man har ett stort hjärta för laget och klubben, men det finns alltid en gräns. Det finns alltid en gräns och det är först när man överstiger den gränsen som saker och ting gått för långt. Jag tänker inte kräva att alla läsare skall vara glada och nöjda efter en dålig match, det är både dumt och fel, men jag kan åtminstone hoppas att alla har vettet kvar i skallen att inte döma ut laget på förhand och ge upp.

Det är dags att ställa sig bakom Wenger och laget och visa sin tro och lojalitet. Vi har sett vilken fantastiskt vacker fotboll vi kan spela och vi har visat att vi kan slå alla lag både i Premier League och ute i Europa. Det handlar bara om att hitta den där självsäkerheten i truppen, för så fort laget tror på sig själva så kommer det smitta av sig på supportrarna.

I slutändan är det bara den där förbannade titeln som sätter stopp för det mesta, men precis som jag sagt så kommer titlarna börja ramla in så fort vi införskaffat oss en titel. Så, istället för att förstöra det lagbygge Wenger byggt upp det senaste åren genom flera spelarköp och istället för att kräva Wengers avgång och istället för att kräva en helt förlustfri säsong tycker jag att vi alla kan visa hur mycket vi tror på dagens trupp, oavsett var man bor och oavsett hur, var eller när man följer matcherna. Det här laget är kapabelt till att vinna Premier Leauge, Champions League och/eller FA-cupen, men det sista steget är alltid det svåraste att ta. Vi har varit nära enormt nära många gånger de senaste åren, men aldrig klarat av att ta det sista steget. Jag hoppas innerst inne att det i år kommer att förändras, därför vill jag även här ge alla arsenalsupportrar ett löfte som jag lovar att hålla fast vid. Om Arsenal skulle vinna en titel (Gäller PL, CL och FA) den här säsongen lovar jag att tatuera in en arsenalkanon på ryggen. Så, kom ihåg det under 2010, för det är mitt första nyårslöfte! Tills imorgon får ni ha det så bra, hej!
"He is the best midfielder I have played alongside," said the Belgian.

"He's really smart in his game and in training if you play against him he's really difficult to defend against because I think he has eyes in the back of his head. He sees everything.

"He is a good captain too. He has a lot of qualities in football and I think that’s important for a captain. He talks in the dressing room, not too much but just enough.

Van Persie borta upp till 4-5 månader - är alla våra chanser till en titel borta?

Varför?

Well
, för er som peppar inför matchen mot Chelsea så får ni läsa gårdagens inlägg samt inlägget från förrgår för att peppa då det här inlägget kommer främst handla om Robin Van Persie och hans jävla skada. Så, den fråga många ställer sig är vad som ska göras. Svaret är enkelt - avvakta. Jag ska straxt berätta varför.

Idag så klev jag upp ur sängen och startade min dag med lite NHL '09 för att sedan gå ut och träffa några vänner. Medan jag är ute så får jag ett sms av en vän som skriver följande:


Bra att RvP är borta 4-5 månader....


mycket som jag älskar Arsenal får jag naturligtvis en smärre chock och undrar om han driver med mig varpå han refererar till Arsenal.com. Så, den första reaktionen alla arsenalsupportrar runt om i landet antagligen fick/fått är att ligaguldet är kört och att det krävs ett köp i januari, men sakta i backarna här. Låt oss lugna ner oss och tänka efter. Vi har en många anfallare i klubben som nu har en gyllene chans att bevisa vad de går för. Eduardo har visserligen redan fått en hel del chanser, men han har så mycket mer att komma med. Vela kan för första gången någonsin se sin chans att göra ett intryck på alla och vem vet, han kanske kan blixtra till? Samtidigt väntar nog Bendtner mer än någonsin på att hans skada kan läka, för om det är någon som verkligen ser sin chans är det han. Han älskar att spela som CF och det här är hans chans att visa att han kan göra det lika bra som han gjorde mot Standard Liege borta och som mot Portugal för Danmark.

Men jag tänker inte förblinda mig själv, RvP är en spelare som vi kommer sakna enormt mycket. Van Persie är en spelare som inte går att ersätta och om ni läste mitt inlägg första gången vi fick reda på att han blev långtidsskadad så kunde ni även läsa lite av samma sak. Det går inte att ersätta RvP, men vi måste göra det bästa möjliga av situationen, för om vi faller ihop nu så är det självklart att vi kommer förlora. Vi har fortfarande alla chanser i världen att vinna varenda tävling där ute, men det kan bara ske om vi biter ihop och fortsätter att spela så vacker fotboll som bara vi kan spela - med eller utan RvP.

Walcott är en av flera som nu kan få chansen på riktigt.

Var har optimismen tagit vägen? Om vi förlorar mot Chelsea kommer antagligen pessimismen nå sitt rock bottom, men tills dess så kan allt gå vår väg om vi bara kämpar vidare. Tror ni Muhammad Ali kom dit han kom utan att stöta på några som helst motgångar? Tror ni Zlatan bara gav upp när han fick uppleva måltorka två säsonger i rad i Juventus? Tror ni Arsenal 01/02 gav upp efter fem förluster innan jul? Nej, varenda lag, varenda spelare, varenda man eller kvinna som är professionell idrottare har stött på motgångar och om man är tillräckligt professionell så vet man också att man aldrig får ge upp. Vad är det för jävla skitsnack att ligatiteln är körd och att vi kommer förlora match efter match utan RvP?

Robin Van Persie är en oerhört viktig spelare och visst tillåter jag alla att deppa, men kan vi sluta med all extrema pessimism? Det här är inget personpåhopp på någon specifik individ, utan mer som en generell uppmaning. Jag har själv varit aningen pessimistisk inför matchen mot Chelsea, men det handlar om en match, en drabbning, en dag. Att tro att våra chanser är som bortblåsta bara för att RvP skadat sig är som att tro att matchen på Anfield 88/89 var uppgjord.

Om Vela, Bendtner, Eduardo, Walcott eller någon annan anfallare inte kliver fram och tar sin chans nu när RvP är borta så är jag för ett köp under januarifönstret. Låt det bli Chamakh, Gignac, Villa, Torres eller någon annan anfallare som kan anses som ett säkert kort. Personligen är jag för ett köp av en spelare som är i närheten av de kvaliteér RvP besitter, men det finns inte så många sådana spelare. Om det skulle krävas ett köp så är väl Chamakh det mest realistiska medan Villa och Torres är drömvärvningar. Valencia befinner sig i en ekonomisk kris och Villa har sedan ett tag tillbaka velat bort därifrån, trots att han älskar klubben. Torres kan vara på väg bort med tanke på Liverpools fall, men jag tror han har ett Pool-hjärta och stannar. Så, då återstår spelare som exempelvis Chamakh och Gignac om inte Wenger har en hemligt ess i rockärmen. Sedan ska man inte lägga allt för mycket vikt på ett köp. Som ni märker ser jag heller att vi inte köper, men om vi fram tills januari ser att spelet inte stämmer och att det inte flyter på så kan ett köp i januari vara exakt det som gör att allt lossnar. Jag hoppas ni bara minns vilken effekt Arshavin hade när han kom förra året. Arshavin som lite chockartat är så pass depressiv efter förlusten mot Slovenien att han inte är sugen på att spela fotboll längre. Jag hoppas han är professionell nog att ta tag i sig själv och ändra den synen.

Kan han redan komma i januari?
Men, det var allt om det. Ni är välkomna att diskutera det här i kommentarspåret. Säg vad ni tänker och tycker, det är bara intressant! Jag kommer under dagen (precis som alla andra dagar) finnas på twitter. Om ni har en fråga/fundering kan ni även ställa den där. Jag får se om jag hinner med några meningar imorgon innan jag drar till Stockholm och O'learys. Jag hoppa få något litet skrivet, vi får se. Men tills dess får ni ha det så bra, hej!

Robin Van Persie långtidsskadad - vad ska göras?


Aj, aj, aj....

Låt
oss skippa alla smånyheter (Senderos vill bort, Vermaelen kan bli bättre m.m) och gå rakt på sak. Robin Van Persie skadad och det ryktas att han blir borta upp till två månader. Hur rolig jag än nu låter med tanke på titeln och inledningen så är det en sak som vi verkligen inte får göra - drabbas av panik. Vid bästa fall blir han borta två månader och hur lång tid än två månader är så är två månader något som vi åtminstone kan bearbeta oss igenom. De idiotiska rykten om att han kan bli borta resten av säsongen bör man inte lyssna på förrän man fastställt exakt vad för typ av skada det är.

Vi har som sagt fortfarande inte fått bekräftelse vad för typ av skada det handlar om och alla tidsberäkningar är rena spekulationer än. Det ser dock mörkt ut. Om det endast blir två månader ska vi vara lyckliga. Om det blir under två månader är det nästan ett mirakel. Om det blir mer än två månader så ..... ja. En sak som jag fortfarande inte tycker och inte kommer hålla med om är det faktum att vi behöver köpa en anfallare som ersätter RvP fram tills dess att han är återställd. Ja, det är sant att det inte går ersätta RvP med någon spelare ur dagens trupp, MEN vi har en hel skara bra spelare där fram som kan hantera den positionen och Bendtner är en spelare som spelar mer än utmärkt som centerforward. Tyvärr är även Bendtner skadad, så frågan är vem man ska sätta i den positionen tills vidare?

Vi kan börja med att diskutera vilka som skulle kunna spela där. Vi har Arshavin, Vela, Bendtner (snart), Eduardo och Walcott (snart tillbaka). Alla dessa skulle kunna spela på centerforward-positionen. Frågan är vem som gör det bäst? Jag läste en intressant diskussion om att Arshavin - trots sin kroppsbyggnad - skulle vara det bästa alternativet och jag är nästan beredd att hålla med. Visst kommer han domineras i luftrummet, men han kan röra sig på ett liknande sätt som Van Persie gör och han är tvåfotad vilket ger honom många möjligheter när han väl får bollen. Dessutom är han en väldigt teknisk spelare och kan ta sig förbi försvarare tämligen enkelt sett till sin kroppsbyggnad. Han kan även passa bollen väldigt bra när det väl behövs och i slutändan så är det honom min röst faller på.

Ett av flera alternativ?

Mycket av resonemanget bakom positioneringen av Bendtner ligger på det faktum att man i dagens Arsenal helt och hållet vill skippa de långa passningarna i huvudhöjd. Barcelona fick Zlatan och fick i och med Zlatan nya spelalternativ. Samtidigt så har det resulterat i att allt fler långbollar slösas bort. Innan hade man en Eto'o som minst sagt inte var dominant i luftrummet och det fungerade minst lika bra. Vad jag vill komma fram till är att det finns en risk att dessa långbollar - som var ganska vanliga förra säsongen när vi ibland spelade 4-5-1 med en Adebayor på topp - har en risk att återkomma i vårt spel och det är någonting Wenger inte vill.

, det finns en risk att sätta Bendtner som CF, trots att han skulle göra ett utmärkt jobb. Däremot tror jag att Wenger är beredd att ta den risken, för vi har bl.a sett Bendtner spela som CF tidigare den här säsongen (bl.a mot Standard Liege borta) och då gjorde han ett mycket bra jobb. Men fram tills att han är tillbaka så har vi en mindre skara alternativ där jag helst skulle vilja se Arshavin. Eller åtminstone testa Arshavin. Walcotts natural (ursprungliga?) position är ju som forward, men hans absolut största styrka - snabbheten - kommer inte till användning där. Eduardo behöver fortfarande fler matcher för att komma i form och Vela vill nog Wenger inte chansa på.

går i alla fall mitt resonemang, frågan är vad ni tror? Som jag sade i början bör vi inte drabbas av panik förrän vi fått en return date satt på RvP. Två månader (som det ryktas om) är en lång tid och han missar definitivt matcher mot både Chelsea och Liverpool, men skadan är ett faktum och det bästa vi kan göra är att se till att hantera den på bästa möjliga sätt. Spelare skadar sig alltid och man ska inte skylla på Chiellini som gör en regelrätt tackling. Det handlade om ren otur och laget måste nu visa sin bästa mentalitet på planen. De måste visa att RvP inte gör laget ensam och det är någonting han inte gör. Det är bara att titta på hur många olika målskyttar vi har i år. Det är en stor förlust, men långt ifrån dödlig förlust. Ett lag som Arsenal ska bara klara av det och sådana här skador händer för många viktiga spelare minst en gång per säsong i andra lag.

Det ska bli intressant att se hur länge man räknar med att han blir borta och jag hoppas att alla här håller tummarna att det handlar om max två månader. Ljudbloggen skjuts upp till tisdagen och utvärdering på spelarna kommer imorgon! Hej!

Happy anniversary! - Mannen, myten, legenden - Arsène Wenger!

Wenger anländer till Highbury för första gången!

D
et här inlägget kommer helt och hållet ägnas åt mannen som har varit en oerhört stor del av klubben för en väldigt väldigt lång tid. Idag är det nämligen exakt tretton år sedan Wenger skrev på för Arsenal FC. Med det har han även blivit den manager som lett laget längst sedan George Allison (1934-1947). Wenger har varit coach för laget i 4749 dagar och fler lär det bli. Nu undrar ni naturligtvis hur det hela började? Jo, det var så här...

David Dein var under en tidsperiod på 24 år ordförande samt vice-ordförande för Arsenal. Dein hade sedan 1983 tagit kontroll då han hade ett innehav på 16,6 % av aktierna i klubben. Tre år efter att Dein hade kommit in i bilen hölls VM i Mexiko. Argentina skulle så småningom ta och vinna den åtråvärda VM-titeln, men vad innebar det för Arsenal? Ingenting, men det var just efter världsmästerskapen som Arsenal letade efter en ny manager för laget. Man letade febrilt och hittade en man vid namn Alex Ferguson (då var han ej Sir.). Ferguson fick även en förfrågan om han ville ta över Arsenal FC, men tackade nej då han ville ha mer betänketid, någonting som han inte fick. Vi kan bara tänka oss hur Arsenal skulle sett ut idag om Ferguson då tagit över laget. Men istället så valde man ett något säkrare kort. Nämligen så tog man och kontaktade den forne arsenalspelaren George Graham. Graham blev således lagets manager och han skulle bli rätt lyckosam, men efter att ha vunnit två ligacuptitlar, en fa-cup, tre ligatitlar och även Cupvinnarcupen så blev det inget mer. Efter en skandal där Graham skall ha tagit emot mutor m.m så sparkades han som manager i början av säsongen 1994-1995. Graham gick vidare och skulle sedan coacha både Leeds och Tottenham innan han avslutade sin managerkarriär.

George Graham skulle alltid bli ihågkommen som en lyckosam manager i klubben trots med- och motgångar, men istället blev han som sagt sparkad. Den assisterande managern för tillfället - Stewart Houston - tog över så länge, men det blev inte långvarigt. Redan inför säsongen 1995-1996 hittade man en annan manager, nämligen Bruce Rioch. Han ledde endast Arsenal i en säsong och man förstod det då Arsenal bara slutade femma den säsongen, någonting som var långt ifrån de ambitioner man hade. Det finns dock en sak alla arsenalsupportrar kommer vara evigt tacksamma för och det är att Bruce Rioch var mannen som köpte Dennis Bergkamp. Mer än det lyckades han inte åstadkomma i ett Arsenal vars ambitioner var att vinna varje säsong.

Bruce Rioch - mannen som köpte Dennis Bergkamp!

Så, tiden gick och gick och inför säsongen 1996-1997 letade man efter en ny ledare, en ny röst. Arsenalstyrelsen hade sedan länge satsat på inhemska managers och ordet lydde att utländska tränare aldrig kunde vara lyckosamma i Storbritannien. Styrelsen med Dein i spetsen tog därför ett beslut som fick många att öppna munnen och säga orden: "Vad gör de?". David Dein hade för första gången träffat Arsène Wenger under en match mellan Arsenal och Queen Park Rangers. En match som Arsenal vann med 2-0. De hade därefter hållt kontakten med varandra och även blivit ganska bra vänner. Wenger hade sitt fäste i Monaco där han varit tränare för laget sedan 1987. De första åren hade han varit väldigt lyckosam och både vunnit de inhemska cuperna och även ligan. Men efter att ha haft motgångar med Monaco så valde Monacos styrelse att släppa iväg honom. Wenger valde ett rätt så udda tränarjobb efter det. Han tog nämligen över ett japanskt bottenlag i den högsta ligan. På endast arton månader gjorde han succé och lyckades placera dem på andra plats i ligan. Detta tillsammans med Boro Primorac, en man som han fortfarande håller nära sig (ingår i Arsenals tränarstab).

Dein hade naturligtvis hört talats om Wengers succé borta i Japan och lyckades övertala styrelsen till det oerhört upphausade valet att anställa en utländsk tränare som tränare för Arsenal. Säsongen 1996-1997 var han även den enda utländska tränaren i Premier League och han skulle få många blickar på sig under början av sin karriär i Arsenal. Många kritiserade valet och media var snabbt där med kritiska frågor om hur (om) han skulle lyckas. Wengers uppgift var klar och det här var de följande orden han gav till all media:


My aim is simple - to make Arsenal not just the best in the Premiership, but the biggest and best club in the world.



Media skrattade, supportrar undrade vad det var för fel på mannen och spelarna visste inte vad de skulle tänka. Wenger var självsäker som få och det var få som skulle säga någonting emot styrelsens val att anställa honom som manager efter ett par år i klubben.

Wenger hade en helt annorlunda stil än vad andra tränare hade och skulle ha i framtiden. Han var steget före i allting. Allt från hur träningar sköttes till hur spelare skulle behandlas. Någonting som snabbt fick en helt ny betydelse för spelarna var stretchning. Han tyckte det var oerhört viktigt och fick dem att stretcha på ett helt nytt sätt och efter ett helt nytt schema. Någonting som faktiskt gjorde att spelare som Tony Adams och Lee Dixon kunde förlänga sina karriärer med ett par år.

Första säsongen skulle inte bli en repris på hans första säsong med Monaco (då han vann ligatiteln), men Arsenal lyckades sluta trea och var endast några mål ifrån att sluta på en andraplats. Redan efter hans första säsong så var det inget snack om saken att han var speciell på sitt eget sätt. Allt vad han gjorde granskades noggrannt under hans första säsong, men många valde att redan efter en säsong hylla honom. Han hade redan då visat prov på att utländska tränare faktiskt kunde träna engelska klubblag. Men det var långt ifrån de hyllningar han skulle få året senare. Det var då Arsenal vann dubbeln och det med en fasansfull comeback. Vid jultid var Arsenal enormt efter i ligan och låg på en femteplats. Man var hela tolv poäng efter ledande Manchester United. Tony Adams var mannen bakom förändringen. Han hade med sitt medfödda ledarskap lyckats förändra både tränarens och spelarnas inställning och Wenger lyssnade på Adams, det gjorde han. För fem månader senare så hade man tagit igen Uniteds försprång och gått om dem. Man lyckades vinna ligan, men även FA-cupen. Wenger och hans trupp hyllades som få och nu hade han bevisat på riktigt att nationaliteten på en tränare absolut inte har någon betydelse.

Wenger & Adams!

Efter hans andra säsong i klubben följde några mellanår. Arsenal var enormt nära på att försvara titeln året efter, men föll med en poäng. Det var inte förräns 2001-2002 som man kom igen på riktigt och då med stil. Arsenals spel hyllades världen över och man pratade redan då om hur fin och effektiv fotboll Arsenal spelade. Dubbeln var ett faktum igen. Det var även år 2002 som han fällde ett uttalande som enormt många skulle skratta åt. Han blev naturligtvis inte idiotförklarad, men många undrade om han hade en skruv lös när han sade följande:


It's not impossible to go trough the season unbeaten and I can't see why it's shocking to say that.


Mycket berodde även på att man 2001-2002 hade förlorat hela fem matcher och till en början varit skakiga och ojämna i sitt spel. Men två år senare skulle Arsène Wenger och Arsenal FC gå till historien och Wenger skulle bli en levande legend på riktigt. 2003-2004 lyckades man vinna ligan utan att förlora en endaste match. Hyllningarna ville inte sluta och många frågade sig om man sett ett bättre och ett mer dominant engelskt klubblag någonsin. Man hade en av världens bästa anfallare som öste in mål där fram (Henry), man hade två av världens bästa mittfältare som rent ut sagt dominerade mittfältet (Vieira, Pires) och man hade två underskattade mittbackar där bak (Campbell, Touré) och allt detta kryddade man med en målvakt av yttersta världsklass (Lehmann). Wenger hade byggt ihop ett lag som visat sig vara oslagbart. Efter den säsongen så sågs Wenger som en levande legend, en intelligent tränare som visat sig tillhöra toppskiktet bland Europeiska tränare.

Kommentarer överflödiga...

Men året därefter så misslyckades man med att vinna ligan, men istället så kammade man hem FA-cupen. Efter den FA-cupvinsten år 2005 så står prisskåpet tomt. Laget hade börjat föråldrats och skadorna kom titt som tätt. Det krävdes en generationsväxling och det fick man, men man fick en större generationsväxling än man någonsin skådat. Wenger hade ett projekt, ett klart mål. Han skulle bygga ihop ett lag av unga talanger. Han skulle köpa billigt, låta spelare utvecklas i ungdomsakademin för att senare sakta men säkert spela in dem i a-laget. Hans nya policy skulle innebära att Arsenal skulle gå miste om titel efter titel, men det hade de flesta säkerligen räknat ut. Istället blev det säsongen 2007-2008 som nästan skulle innebära ett genombrott. Man ledde ligan efter vinteruppehållet och man var bara ett par minuter ifrån en semifinal i CL. Istället skulle det bli ännu ett nederlag och säsongen 2008-2009 vill de flesta bara glömma. Wenger har nu två år på det kontrakt han skrev på 2007. Han har själv gått ut och sagt att det är 2009-2010 samt 2010-2011 som Arsenal skall vara som bäst och även börja kamma hem titlar. Om man inte gör det så är risken stor för att en era med Wenger är slut. Om man dock lyckas vinna någon/några titlar så är det mycket som talar för att Wenger skriver på ytterligare ett nytt kontrakt. Vad utgången blir vet ingen, men om det är någonting som vi vet så är det att Wenger kommer för alltid att ses som en legend och som en av de bästa tränarna någonsin i Arsenal, oavsett vad som händer de nästkommande säsongerna.

Många har kritiserat honom, många har hyllat honom, många har ignorerat honom - men idag så är han värd ett grattis och en klapp på ryggen. Det han åstadkommit under sina tretton år här är stort, väldigt stort. Just nu finns det bara en tränare i England som lyckats lite bättre sett över en längre tid än Wenger och det vet vi alla vem det är. Annars är och förblir Wenger en av världens bästa tränare och vi alla supportrar skall vara stolta över att ha en så pass bra tränare för vårt lag. Grattis!

Wenger då och nu!

RSS 2.0